Det är till viss del en gråzon som får bedömas i varje enskilt fall men SFM kan kommentera hur branschen i allmänhet ser på gränsöverskridande verksamhet. Ju mer involverad en svensk förmedlare är i kontakten med kunder på andra marknader, ju större sannolikhet att det är gränsöverskridande verksamhet. I de delar det är relevant för en förmedlares gränsöverskridande och tillstånd kan man tänka på följande.
Om förmedlarens uppdragsgivare befinner sig i Sverige och det är ett svenskt försäkringsbolag som i sin tur gränsöverskrider, ska det som utgångspunkt inte krävas gränsöverskridande för förmedlaren. Utför förmedlaren distribution av försäkringsavtal på en annan europeisk marknad ska detta anmälas till FI. Om en svensk försäkringsförmedlare representerar försäkringstagare på en annan marknad behöver därför förmedlaren anmäla gränsöverskridandet till FI. Avgränsningen sker ju därför utifrån i vilken utsträckning den svenska förmedlaren utför försäkringsdistribution. Om delar av det en förmedlare utför för bolag lokaliserade på andra marknader är försäkringsdistribution, t.ex. förmedla ändringar i försäkringsskyddet, talar det för att det är gränsöverskridande.
Så länge uppdragsgivaren och försäkringstagaren är svensk, är det som regel inte tal om gränsöverskridande, oavsett om en del av koncernens risker är lokaliserade i ett annat EES-land. Tecknas risken med lokal kund är det vanligt att använda sig av lokala nätverkspartners istället för gränsöverskridande verksamhet.
Regelverket om gränsöverskridande gäller länder inom EES. Utanför EES är det lokala lagar, föreskrifter och tillstånd som gäller. Se mer information här: https://www.sfm.se/om-forsakringsformedling/branschvagledningar/cross-border-services/